Mitt lilla svart/vita nystan
Igår fick jag göra något alldeless fruktansvärt. Jag var tvungen att ringa vår granne för att låta mitt älskade svart/vita nystan få somna in. Hon flyttar ju alltid ut ur huset när det blir vår, och in sen när vintern kommer.
Så jag och mamma hade inte sett henne på några dagar, men det var ju inget ovanligt... sen när jag såg henne i onsdags så var hon sig inte lik. Inte samma överkeliga misse och pälsen hade tappat lyster. Självklart så var ju min drummel till häst tvungen att komma och skrämma henne då... Vi har alltid mat ute för henne, men vi ställde ner extra mycket i lagården och försökte locka fram henne utan resultat.
Men igår såg jag henne precis ute på körbanan och sprang ner med en tröja som jag lyfte upp henne i. Min vildkatt protesterade inte ens... Hon AVSKYR att bli buren. Det rann vätska från nosen och den var helt blek, hon orkade inte andas ordentligt och pälsen var inte tovig,men matt.
Jag förstår inte. För bara några veckor sen var hon sig själv... Hur länge har hon gått och lidit? Jag känner mig så hemsk. Sen att Hon skulle få ett sådant slut... och nu, det är fel! Och jag känner mig så feg som inte var med henne till slutet, men jag orkade inte med det.
Hon var min käraste och så speciell. 15 år fick vi ihop. Nu sover hon brevid Madame. Båda mina älskade flickor på samma ställe. Jag ska köpa massa jord och så kattgräs och blommor på deras gravar. Förlora båda på sådana villkor på ett halvår, jag trodde inte jag hade mer tårar i mig, eller att hjärtat kunde gå i fler bitar.
Jag älskar dig Maja, du var helt perfekt och alldeless unik!
Så var man själv...
lugnt, jovisst
men oerhört, oerhört ensamt
S har sagt att jag får åka till henne ikväll, goa hon, men hur tråkigt och ensamt det än är så orkar jag faktiskt inte.
Helgen har rullat på i 300 knyck och hur jag ska orka med att gå upp aptidigt och ta ut hästarna för att sen åka 5 mil till doktorn och sen 7 mil (delvis samma väg) för att komma till jobbet och ha stängningspass vet jag inte.
S U C K!
Så egentligen borde jag inte sitta här utan masa mig ner till stallet för att förbereda så mycket jag bara kan och ta in hästarna. Det vore bara nyttigt för mig för trotts träning under veckan och Zumbapass igår så har jag ätit så dåligt att det nog inte haft någon effekt. Nej, jag har inte köpt något godis!
MEN det hindrar mig ju inte från att baka kladdkaka... Hoppsan!
Och sen det dåliga samvetet på posten
Mamma har åkt till syster nummer2 och kommer hem sent imorgon så jag har bara hunnit träffa älskling några timmar igår. Sen är det ny vecka imorn igen och jag får se honom igen några timmar på fredag. Det suger det med!
Jobbet är inte heller på top 5 listan just nu. Heltid är jobbigt, och det blir inte bättre när jag inte slutar att ta med mig jobbet hem. Måste avskärma mig, hur svårt det än är.
Sen så undrar jag vad jag ska hitta på till sommaren, hösten, framtiden... det visar sig antar jag.
Pengar hoppas jag.
Nej, stallet var det innan jag somnar. Sen kanske jag ska äta något idag med... om jag orkar laga nått.
Ugh... orkar... inte... röra... kroppen.
Nu är jag gråtfärdig...
Skulle snabbt och lätt plocka vedträn ur korgen till den plats som finns under spisen i köket (den är gjord av gjutjärn, gjutjärn är hårt). Då jag självklart, eftersom jag ville vara effektiv, tappar ett stort jävla vedträ och det landar mjukt på mitt finger, mitt finger däremot landade inte mjukt då det i sin tur landade på gjutjärnet. Aj!
Vadå a rock and a hard place... det räcker med wood and a hard place!
Älskling däremot, "jag ser att det gjorde ont, du ser gråtfärdig ut"
NEJ! Jag hade ont,men gråtfärdig?
Men det verkar som att gudarna tyckte att eftersom jag inte var gråtfärdig då så skulle jag allt få bli det.
En månad sen jag hade influensa så har kroppen inte varit på topp. Undra på det när arbetsplatsen skulle behöva stängas ner och saneras en vecka. Alla, ja, alla barn är sjuka. Är alla barn hemma? Nej! Vilket resulterar i en ljudvolym över Turning Torsos höjd och vi skövlar nog en regnskog om dan pga av snoriga näsor. Dessutom kan barnen som ska vara på vilan inte sova eftersom de väcker varandra då dom hostar, eller av andnöd då de promt ska ha napp, men är täppta i näsan. Stackars, stackars barn.
Så nu i helgen, efter en UNDERBAR lördag med en långritt på min fantastiska, bara något (host,host) runda, springare så gav mina "små symptom" upp. Vi ska leva loppan tyckte dom igårkväll. Det började smått, men sedan eskalerade smärtan som ett skenande tåg. Trotts två Alvedon och en Ipren och nässpray låg jag och gnydde. Halva ansiktet kändes bortdomnat och jag kan lova att jag var gråtfärdig!
Öroninflammation!
Det kändes som att någon hade kört en syl genom örat och sedan planterat in små klusterbomber i vänster hjärnhalva. Vid 2 ringde jag desperat sjukvårdsrådgivningen, fast jag visste att jag nog inte skulle kunna övertala de att skicka hem en ambulans för att jag skulle kunna få morfin, men det gav mig nått att koncentrera mig på. Bättre att ligga och lyssna på "vi jobbar med att besvara ditt samtal så fort vi kan" istället för att ligga och känna efter på smärtan. Jag funderade även seriöst på att gå till mina äldre grannar, väcka de och be om nått starkt smärtstillande. Eller att överdosera min happy-happy medicin, för att bli supergroggy och slippa smärtan. Många tankar när man har ont.
Efter jag vet inte hur många "vi jobbar med att besvara ditt samtal så fort vi kan" kom jag till sjuksyster i Uddevalla, som också upplyste mig om att jag måste hamnat fel i nån telefonstolpe, beklagade smärtan och sa att många som haft årets influensa har drabbats av öroninflammation och att jag ska åka till jourläkare idag. Sen skulle hon koppla mig till rådgivningen i Värmland. "Din väntetid beräknas ta ...20 minuter". Well... Jag vet inte om jag nånsin kom till rådgivningen. När älskling väckte mig vid 4 så låg mobilen fortfarande vid mitt bra öra. Jag var i telefon 1h och 8min. Jag vill inte se räkningen...
Idag, efter några timmar sömn, för just nu gör det inte ont så ska jag åka till jouren i hemstaden.
Fan, fan, FAN! Men jag står inte ut med sån smärta inatt igen. ICKE!
Smärta eller ej, jag rekomenderar varmt
http://mullebloggen.wordpress.com/
Nu är det sängen som gäller för några timmar, sen ska jag ta itu med grishästarnas boxar innan jag åker för några timmars väntan på akuten :(
Smärta
Men härdar man ett stål för hårt blir det skört
Nytt kapitel
Livet som lärare.
Och åååååååhhhhhhh vad det är kul!
"Mina" barn är supergoa och underbara allihop! Efter APT (arbetsplatsträff) i fredags så har jag även fått två ansvarsbarn! IK!
Alltså ska jag ha två utvecklingssamtal och två barn som jag kommer att följa närmare.
Men det har bara gått en vecka än så länge ;) Jag kommer med mer uppdatering.
Jag har också fått egna uppgifter att göra så jag känner mig som kollega. Jag visste inte vad jag hade att förvänta mig, men det känns som att de accepterade mina åsikter.
Det är OK att bo borta under veckan än så länge, men jag saknar min älskling oerhört.
Däremot så har jag två hästar att lägga energi på, och det behövs. Borka behöver mycket hantering och Pilo behöver träning. Han är så underbar min älskade häst. Jag har saknat honom så mycket!
Borka börjar bli min vän, men hon är svårflörtad. Hon har gått på utedrift i två år och varit mamma så hon vill att saker och ting ska va på hennes villkor helst.
Jag ska köpa en longergjord och arbeta henne mer från marken.
Nu har jag ju lön!
I lördags var jag och älskling ute och gick i solen när jag fick en stund av bara ren eufori kom genom mig!
Jag var ledig, jag hade fått lön för veckan, jag var med min älskade man och alla mina nära och kära lever och mår bra. Jag är färdig med min utbildning och har jobb ett halvår framöver.
Nej. Inget att klaga på.
Oh, nästa vecka ska jag troligtvis börja med Zumba!
Hej och hå vad det ska gå!
Nytt kapitel i livet börjar nu och det börjar bra!
Fuckin perfect!
Allt jag kan tänka på är alla svarta år, men på något vis vann jag.
I fredags tog jag emot priset!
Jag har en utbildning!
Jag är en utexaminerad lärare!
Take that alla jävla demoner!
Take that mitt förra liv!
Jag är färdig!
Och KAU har gjort mig till en helt annan människa än när jag började för 3,5 år sedan.
Med KAU menar jag alla underbara, inspirerande människor jag träffat på vägen!
Mina soltjejer!Ni vet vilka ni är!
Och fantastiska lärare som öppnat min vilja för att vilja lära mig mer!
Önskar att jag kunde få alla omkring mig att förstå hur mycket all stöttning betytt för mig
Älskar er!
Min älskade ü, du kan göra det!
Du kan klättra upp, jag vet att du kan!
Tro på dig, du är så stark!
You are perfect to me!
-------------------------------------------------------------------------
Imorgon börjar mitt liv som lärare!
Bli människa igen
Kallar det så för att jag är hemma, hos älsklingen, och bara planerar mina egna dagar med honom och vad som jag ska göra, när jag vill göra det. Helt underbart!
Hade tänkt göra mycket mer än vad jag gjort nu under helgen, men so what. Det hinns med.
Det är inget akut ändå och jag vet att fyra sådana här dagar inte kommer att komma på länge till. Så jag ska göra mitt bästa av att göra så lite som möjligt ;)
Hittils har det gått riktigt bra. Äta, sova, läsa opponeringsarbete/läsa skönlitteratur och sen bara få gå runt och ströplocka i lägenheten. Fixa tvätt och sånt utan stress. Lovhely!
Det bästa av allt är bara all tid med älskling! När jag nu fått jobb sju mil bort kommer vi inte se varandra lika ofta och det skär i mig innan jag har börjat.
Men det är bara sex månader och jag har pendlat förr och längre tid, men det fanns ju ett skäl till att jag sedan tog jobbet i "staden".
Däremot kommer jag få vara närmare djuren och det är big plus!
Dessutom kan arbetet på gården hjälpa mig att bli i form igen. Den här hösten har inte varit snäll emot mig, jag har inte heller varit snäll emot mig. Jag har gett mig själv alldeless för mycket "synd om mig" godis när jag jobbat med examensarbetet och pga av ryggsmärtorna så har jag rört mig mindre.
Nu är det slut på det!
Min rygg börjar sakta, sakta bli bättre och Gumma mi har sagt att vi ska köpa gymkort... har hon sagt det är det lika gjort. Något envis den damen. Men å andra sidan, det kan behövas om jag ska ha någon chans att slå Solsara senare i vår. Mitt träningsschema gick ju liksom i kras när ryggen gjorde det.
Sen ser jag fram emot att få igång mig och Pilo och börja träna för Astrid igen! Det vore sååå kul. Funderar även på att kanske åka på clinic med Borka. Ska bara prata med hennes ägare först. Annars lägger jag ner tiden på att få Pilo in i en transport för en gång skull och åker med honom... det är tilllåtet att drömma ;)
Japp... en fruktansvärd höst senare och jag tror jag börjar att bli människa igen. Jag ska bara överleva opponeringen och examinationen!
Okej... fokus!
Vad jag borde göra och vad jag gjort/gör är inte riktigt samma sak. Att jag lyckas med något är ett under!
Xarbetet ligger och surrar runt huvudet hela tiden.
Det ger mig oro, spänning, nervositet, illamående och panik!
Sen denna förbannade invalidiserande ryggvärk på det. Jag blir galen!
Jag blir gråtfärdig.
Förlåt för ett ständigt whinande!
Bara det blir examen snart så blir allt back to normal liksom. På ett nytt sätt... för, back to blir det ju inte.
Efter examen kommer ju en ny värld!
PANIK!
(oooooooiiiiiiiiiiiiik... andas,ANDAS..... fokus,fokus,fokus....)
Ajajaj!
Har alltid varit mer känslig på högersidan av ryggen och ner mot knävecket, mer kittlig, eller sensibel som min oseopat säger. Så... Igår så satte han fingrarna på några sådana punkter och jag hade svårt att ligga still för det kittlade så mycket! Några punkter gjorde bara ont, men han höll på punkterna tills kittlandet eller smärtan avtog.
Nu har jag blåmärken på de här punkterna idag och är jätteöm. Jag ser misshandlad ut!
Sitter och tittar igenom en yogafilm som jag fick i julklapp. Ska utföra programmet senare idag, men vill ha sett filmen först så jag kan fokusera mig mest på mig själv då.
Imorn ska jag träffa min handledare för sista gången, hjälp... det känns som att jag inte lagt ner mig tillräckligt för att arbetet ska få G. Får jag bara G så blir jag supernöjd.. bara jag blir klar!
Nu ska jag finslipa arbetet mer med mamma hade jag tänkt, ska bara se vad hon har tänkt om dagen också ;)
Invalid
Jag orkar inte mocka, jag orkar inte bära hinkar, det känns som att jag inte kan nånting.
Men idag var det andra gången jag var hos en annan oseopat/naprapat. Han knäcker i ryggen iaf..
Åt höger och vänster att det känns som jag aldrig kommer att bli människa igen.
Förra gången kändes det som träningsvärk i flera dagar efteråt.
Tydligen så har jag en bäckenrotation, vilket har gjort att jag har fått en ryggradsvridning.
När jag var hos honom idag frågade jag hur jag ska göra med min anställning som jag börjar den 24'e.
"Tja, du får inte göra några sådana rörelser (böjer sig ner och uppåt) eller sådana (roterar midjan) helst för det kan förvärra smärtan och du borde vila"
Jo tack, försök att arbeta på en 1-3 avdelning utan att göra lyft eller rotation, eller lyft MED rotation! ARGH!
Jag får ett 6 månaders vikariat på 100% direkt när jag blir examinerad. OM jag blir examinerad....
Är SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ nervös inför opponeringen på det förbannade, jävla skitexamensarbetet!
Positivt är att Borka och Pilo går bra ihop OCH att båda oseopaterna sagt att jag kan rida!
Har varit ute på båda två och jag och systerdottern har varit ute ihop och hästarna går att rida ihop med. Underbart! Det var jättekul!
Eftersom Pilo är så tjock att sadeln inte passar så rider jag honom barbacka just nu och ryggen tar inte så stor skada av det eftersom jag inte behöver sitta och trampa rätt den. Så... tja. It works.
En annan underbar sak är att jag ÄNTLIGEN hittat en vinterjacka. Hittade en på rea och det var tydligen inte vilket märke som helst. Didriksson! Jag har blivit en snobb =P
Nejdå, men 3,5 år på studiebidrag gör att ICAs egna varor känns lyxiga!
Nu är det rehlibitering som väntar, men det får vänta till imorn. Har även spikmattan hemma i lägenheten, saknar den nu när jag är på gården. Måste köpa en hit, försöker övertala mamma att köpa en ;)
Oseopaten/naprapaten sa att det är ett tag kvar tills jag kommer vara återställd... jaja, vad gör man. Jag måste blir bra. Jag kan inte gå med en rygg som om jag vore 90 när jag är 25.
Ha det gött alla! Jag önskar er GOTT NYTT ÅR, fyllt med hopp, inspiration och välgång!
Kram
Inspiration
Till Xarbetet
Till hästarna
Till att fortsätta med vardagen
Att förlora Madame har verkligen slagit luften ur mig, sedan mycket annat vid sidan av, men det är inget jag tar här.
Det var även så att efter vi pressade hö så fick jag fruktansvärt ont i ryggslutet. Men att pressa hö och lyfta balar hit och dit en hel dag är ju krävande och inte så ergonomiskt.
Så jag tänkte i min enfald att det här ger sig nog, hörde även min farfar "ryggont arbetar man bort".
Jajjemen, jag arbetade på som vanligt. Efter två månader har jag gett upp. Jag var hos en läkare i veckan och hon gav mig det underbara ultimatumet.
"Fortsätt med ridningen, och förstör dig eller sluta rid din häst och rädda ryggen. Det enda jag kan ge dig är smärtstillande. Du kan börja med receptfria, blir det sämre kan du få starkare."
Pilo är ju sned, och det har inte blivit bättre när jag studerat i 3 1/2 år. Han har tappat muskler, kondition och hållning. Och på honom blir det mer tydligt pga av hans gamla skada. Han favoritiserar en sida och det känns tydligare nu än tidigare.
Vilket gör allt så dumt, för att nu när jag slutar studera har jag ju tänkt få igång honom igen. Bygga upp honom igen. Han är 15, det är inte rättvist att ge upp ridningen när det är den som bygger upp honom.
Den förenar oss, den bygger upp mig själsligt!
På något sätt känns det som om jag förlorat båda mina älskade hästar då!
Det låter drastiskt jag vet, men jag behöver Pilo mer än någonsin nu, Madame fattas mig så!
Dock gick jag ut ifrån vårdscentralen helt förtvivlad och ringde mina föräldrar, de finns alltid där.
"Ingen fara, det var ett utlåtande, ring den här oseopaten nu och boka tid hos honom. Han hjälpte mig."
Sagt och gjort. Jag har tid under veckan. Jag ringde även den oseopat som finns på orten och hade tid hos honom i fredags och han sa att två ligament hade hamnat fel. Han erbjöd sig också att åka och titta på Pilo för att få större förståelse för hur min muskelatur rör sig då jag rider honom, och billigt dessutom eftersom han ser det som ett lärtillfälle!
Xarbetet fick jag hjärnsläpp på, men så många erbjöd sig att hjälpa till och nu känns det som om nånting håller på att hända och att jag är på väg upp på två fötter igen.
Tack och lov för alla människor som finns runt omkring när världen faller oavsett vad det gäller!
Föräldrar, syskon och vänner!
Men mest av allt, min älskade man!
Den här filmen och låten älskar jag!
Bara lyckan och kärleken får mig att tänka på att även om ridningen med Pilo eventuellt har ett slut så är det inte änden på vår vänskap. Det finns så mycket mer! Det var ju inte enbart för ridningen jag köpte honom, jag ville ju ha en vän, och det är det mina hästar har varit mest, det var det Madame lärde mig främst av allt!
Jag tror även ni som läser och inte håller på med hästar kan få ut mycket av den,( jag har ju iof ingen aning om vilka ni är).
http://www.youtube.com/watch?v=J1mUi_ncEBY
Inspiration finns, man måste bara lära sig leta efter den.
Unikum
Fast allt gick så bra
Fast jag vet att det är som det ska va
Så kan jag inte släppa känslan, av att jag är helt ensam
Lyssnat på en underbar låt av Cajsa Stina Åkerstöm
Det finns dom ser oss som ett omaka par
som menar att vår relation är ohållbar
men vart efter tiden går förstärks våra band
och prövningarna för oss bara närmre varann
Att jag skulle låta bli den "galna märren"
"Det finns så många andra" sa de
Så fel de hade!
Det fanns bara en Madame
Du var ett unikum
Du fattas mig
Prima Donna
Min vackra, min Pia, fina flickan vilar nu, evig ro
Även om jag ville att det här skulle ske i somras så blev det precis som jag ville ändå
Hon var pigg och glad, bara till sig för all uppmärksamhet hon fick
Jag och holländarna stod hos henne, ryktade, pratade, kelade och gav henne morötter och knäckebröd
Sedan så tog jag på henne grimskaftet och ledde ut henne, jag gav henne en sista lång kram och drog ett långt sista andetag med näsan nerborrad i hennes päls medans hon stod med huvudet högt, öronen framåt och ansiktet rakt in i snöblåsten (typiskt Pia, alltid pigg under kylblåst)
Sen gick hon, huvudet högt, öronen framåt och manen fladdrade i vinden
Hon var helt lugn, ovetandes. Bara stolt, vacker, underbar och Madame
Prima Donna, min Pia, alltid Prima Donna för mig
Jag är ok, faktiskt... fast det är jobbigt, men det känns på något konstigt vis bra
Det gick så otroligt bra. Grävmaskinen kom precis efter, så det var helt lugnt på morgonen. Inget som kunde störa. Underbara V, som äger Pilos nya sällskap, var med. Och D, han ska också ha en gigantiskt eloge som tog sig an utförandet. Jag litar på de båda genom vatten och eld så jag är glad att de var med henne. Jag visste att hon inte skulle bli stressad med dom.
Fast det är ovant, tomt och en total surrealistisk känsla. Mitt psykiska och fysiska landskap har ändrats...
När jag ser ut genom fönstret som jag har gjort i 13 år så ser allt annorlunda ut
När jag går in i stallet så är det som om det är ett annat stall, fast jag vet vart allt är
Ändå så har jag en lättnadskänsla
Jag hoppas att jag inte låter makaber och kall, men min sedan länge inneboende oro har släppt
Min oro för hennes smärta, för att hon ska få kolik, för om hon druckit eller ätit ordentligt, eller för andra tecken
Igår när jag skulle kratsa hennes ena framhov så orkade hon inte hålla balansen, eller vikten utan att hon gick ner på framknäna
Jag kunde ha fått henne över mig och vem vet om hon skulle orka ta sig upp igen?
Det var inte första gången, jag har varit med om det två gånger tidigare och båda gångerna har både hon och jag varit chockade efteråt. L sa att det hade hänt henne i veckan när de hade henne också
Men det är slutet på en era i mitt liv och så krymper faktiskt nu vår trio ner till två
Det kan aldrig bli detsamma igen
Jag är nervös för hopsläppet sedan, men en sak i taget
Går det inte, så går det inte, då får jag lösa det problemet när/om det uppstår
Tack för 13 lärorika, underbara år gumman
Jag kommer evigt sakna dig min sölfia
Hos dig är jag underbar
Hos dig är jag underbar
Hos dig har jag allt
Där vågar jag stanna kvar
Tack för all tröst min älskade.
Jag älskar dig så otroligt mycket min man!
Det är tungt just nu, jag går i ett vakuum och i väntan
Trots att jag inte vill, varför räknar jag ner tiden till något så ohyggligt
Kanske för att det är så obegripligt?
Samtidigt som jag mer eller mindre förlikats med tanken nu, tror jag
Det finns ingen återvändo
Det är det enda rätta beslutet
Hon klarar inte en vinter till min vackra Madame
Hon fick iaf en sista vinter precis i sitt tycke
Hon älskar när det blåser och är lite kyligt
Även om hennes ben inte är på hennes sida längre
De kommer hem med henne idag <3
Det blir hela kvällen i stallet idag, bara sitta och sluta ögonen och lyssna på ljudet av ett levande stall
Hästarna som tuggar och rör sig, prasslet av hö
Eller att stå vid hennes sida och känna värmen av hennes tjocka päls och vira in fingrarna i den
och känna hennes doft
Nej, dags att hämta ved, dags att skriva på examensarbetet, dags att dra sig samman igen
Mycket att förbereda idag och det händer inte om jag sitter här
Ta hand om er!
Varför?!
Idag kommer hon och hämtar Madame.
Fast jag tydligt sa till henne igår i mail och sen när hon ringde att väglaget inte är bra, jag och mamma har sett henne stå och gapa,flemma och gäspa, hon byter ofta belastningsben och sen så är hon förkyld. Jag har inte sett att hon har haft feber när jag tempat henne, men hon går ju på smärtstillande som också är febernedsättande så det kan ju vara därför.
Nej, klockan 19 då det är bäcksvart ute ska hon komma och hämta henne för att ha henne ca 1 dag.
Tyvärr så är jag inte hemma då för att jag ska vara med på bröllopsrepetition då. Kanske att jag hinner hem. Jag får se.
Det värsta är att jag vet att trotts att jag kommer lämna lapp i stallet och mamma vet det också så kommer de propsa på att inte skruva ur brodden på henne. VARJE j*a gång hon har kommit från dom på vintern har brodden varit i. Fast varje gång hon åkt från oss är brodden ur då vi varit hemma.
Allt är klart i övrigt.
Tider är satta.
Alla förberedelser gjorda.
Det är bara jag som inte är redo.
Jag kan inte bli redo. Det vore nog fruktansvärt om man blev det.
Som en fårbonde sa på TVn. "Om man inte tycker det är jobbigt när de går bort, då ska man inte ha djur."
Jag satt hos henne igårkväll. Mycket upprörande tyckte Madame, jag kunde väll satt mig nån annanstans än i hennes kvällsmat!
Men det struntade jag i... Hon är så vacker, så go och underbar. Det kommer bli så fruktansvärt tomt utan henne.
Jag stod sen över hennes manke och grävde ner fingrarna i hennes vinterpäls och man och grät medan hon åt.
Som vanligt kom de vanliga frågorna
"varför Pia?, varför kan hon inte få vara kvar hos mig?, varför blir det såhär?, varför måste man leva ut sina käraste?, varför?"
Jag vet de logiska, dumma svaren, men ändå... jag vill inte.
Livet i övrigt:
Examensarbete
Bröllop snart (jag är tärna)
Ber en bön för min kära Madame
Ber en bön till för att hopsläppet mellan Pilo och Borka går bra
Nu måste jag ner och mocka och skynda iväg till en intervju för Xarbetet.
