Ständig saknad
Och jag kan inte ringa mormor och säga att jag gjort det, jag kan inte ta med en för att hon ska få smaka och "godkänna". Hon har lärt mig så mycket. Och idag kändes det så fel!!
Det var fel bytta att röra degen i, det var fel kök, det var fel redskap och det var bara fel,fel,fel!! Hon var inte där!
Jag hade ingen att rådgråga, ingen att luta mig tillbaka på, ingen att skratta med... ingen att krama... Jag fick inte höra hennes underbara dialekt, hennes råd... jag saknar bara att höra henne svara 2 5 när jag ringde henne. 2 5 var sista siffrorna i hennes telefonnummer och hon svarade alltid med dom. Jämnt!
Begravningen var så vacker. Hon skulle ha älskat den.
Hon fick en "antikvit" kista med målade linnéor på, det är den vackraste kista jag sett. Pappa valde ut den och det gjorde han bra. Det var mycket vita och ljusa blommor. Vi sjöng Den blomstertid nu kommer... hon tyckte om den.
Det var många som kom och det var otroligt jobbigt att ta emot alla grannar och vänner sen när de skulle gå ut ur kyrkan. Alla grät och jag vet inte om de kramade för att trösta mig eller tvärtom.
Hon sa så ofta att "dä é ingen som kommer sakne denne gamle käringa när ho går bort"
Jo mormor! Vi gör det allihop... vad ska jag göra utan dig!
Mamma och pappa åker bort på tisdag, så jag ska ta hand om gården då tills dom kommer hem. Jag jobbar nio dagar i sträck nu, men ska pendla mellan. Det ska bli första gången jag är ensam på gården.
Bara hästarna och katterna.
Hennes hus är tomt. Men varje gång jag går ut på gården står det där... och jag tittar hela tiden i fönstren för att leta efter hennes skugga mellan gardinerna,men hon är inte där.
Åh, kommer det här nånsin bli lättare?
1913 - 2009
Vilken fin blogg du har Sara. Och du skriver jättebra!
Hej! Vi saknade dig när vi fikade igår! Men snart ses vi igen allihopa! Kramar
Vilket gripande inlägg vännen. Förstår verkligen att det är jobbigt! Roligt att träffa dig där på banken, den där eftermiddagen i alla fall och jag hoppas vi möts snart igen.
Världen gick under när min farmor dog. Hon bodde många, långa mil bort, men hon fanns med mig i mitt hjärta även när jag inte hälsade på hos henne. Finns så många minnen, frågor, berättelser, historia jag inte hunnit få ta del av. Men minnet av henne lever kvar. Traditionen att åka till Göteborg och gå på Liseberg med släkten lever kvar. Den spelande koalan jag älskade och som hon hade sittandes på ett bord i hörnet i vardagsrummet står på min hylla i sovrummet och talar till mig var dag. Människor som betyder mycket för en, kommer aldrig gå ur tiden!
STOR KRAM!!
/Din vän E.
