vaxlanda

Hade laddat i över en vecka för att få ha ridlektion i fredags för min ridlärare
Packat ihop ryggsäck för liten fika för mig och Pilo på vägen, ryktat honom fin och ren
Så på vägen uppför backen hemma tyckte jag att han rörde sig konstigt, men vägen är förstörd av regn så jag tänkte inte mer på det. Fast då jag tyckte det kändes fel när vi kom upp vid postlådorna så tänkte jag att han kanske fått en sten i en hov, så jag hoppade av och tittade, nej, ingen sten.
Jag ledde ner honom till planare väg vid Kjell maskinhall och tog upp honom i trav
Tyglig hälta
Fasen, inte ojämn väg, inte sten i nån hov...
Nånstans lyckades jag då tänka den ologiska, desperata tanken

* Han fejkar!

Men ack, nej. Pilo är halt.
Underbara ridläraren jag har är så snäll när jag blir så orolig gällande Pilo att hon kom ut och tittade på honom.
Tyvärr kunde vi inte enas om vart han är halt. Jag gissar på höger fram, Astrid på vänster bak. Han har inte haft något ben som varit markant varmare än det andra, inte i hov eller ben. Inte heller svullen. Bara halt.
"Förhoppningsvis" så har han helt enkelt bara varit pilotisk som bara han kan vara och vrickad sig i hagen eller busat på nått vis. Han har ju inte alltid koll på sina fyra ben.

Jag yttrade dock min allra största fasa för Astrid, att hans högra bakben som han har sin gamla skada i kommer göra att han måste ställas av nån gång. Eftersom han inte kan rå för att han överbelastar andra ben och arbetar fel med musklerna.
Hon höll med om att det kan vara en möjlighet för det

Självklart är min absoluta fasa att han skulle tas ifrån mig på icke naturligt sätt, olycka eller så. Men att inte få dela sådana stunder med honom som när vi galopperar över gärdena hemma, eller tar en lugn barbacka tur i sommarvärmen eller arbetar ihop som ett par på ridbanan... det är något som för mig framåt, som är guld i mitt hjärta. Men självklart älskar jag honom mer och vill inte skada honom.

Jag ångrar inte min utbildning, jag är jätteglad över att jag "hittat rätt". Men det känns som jag förlorat så mycket tid med mina hästar. Tid som skulle kunnat ängnats åt att skapa minnen och starka band.
Men jag vet att dom alltid är där, och accepterar mig för den jag är, dom är alltid där med gosiga mular och dova gnäggningar. (förutom Pilo som till och från låter som en skär pappegoja)

Så fredags alltså, eftersom Pilo fick gå i hagen så gav jag mig ut på Emil. Grannens fjording.
Mina händer ömmar fortfarande. Samt mina ben.
Envisare häst (om det är vad han är. korsning mellan åsna och buffel verkar mer troligt) får man leta efter.
Säger man A gör han B osv. Imponerad dock över att jag inte ramlade av under bocka,tvärnita,tvärsvänga,småstegra turen... Men det är inte hans fel. Han har ju aldrig varit inriden och är mycket understimulerad. Efter ridturen verkade han bara njuta av att bli ompysslad och stod nästan helt still.
Knasboll.

Jag håller nu en önskning varje natt om att Pilo ska bli frisk. Jag har bara snart 1 år kvar i Karlstad. Sen ska vi tillbaka till vårt esse, vara ett par han och jag igen. Förhoppningsvis med Irmelis hjälp kan vi vara med på fler clinics och nån tävling. Jag vill inte släppa mina drömmar.