Inspiration
Något som jag verkligen lidit av under den här terminen har varit inspiration till allt.
Till Xarbetet
Till hästarna
Till att fortsätta med vardagen
Att förlora Madame har verkligen slagit luften ur mig, sedan mycket annat vid sidan av, men det är inget jag tar här.
Det var även så att efter vi pressade hö så fick jag fruktansvärt ont i ryggslutet. Men att pressa hö och lyfta balar hit och dit en hel dag är ju krävande och inte så ergonomiskt.
Så jag tänkte i min enfald att det här ger sig nog, hörde även min farfar "ryggont arbetar man bort".
Jajjemen, jag arbetade på som vanligt. Efter två månader har jag gett upp. Jag var hos en läkare i veckan och hon gav mig det underbara ultimatumet.
"Fortsätt med ridningen, och förstör dig eller sluta rid din häst och rädda ryggen. Det enda jag kan ge dig är smärtstillande. Du kan börja med receptfria, blir det sämre kan du få starkare."
Pilo är ju sned, och det har inte blivit bättre när jag studerat i 3 1/2 år. Han har tappat muskler, kondition och hållning. Och på honom blir det mer tydligt pga av hans gamla skada. Han favoritiserar en sida och det känns tydligare nu än tidigare.
Vilket gör allt så dumt, för att nu när jag slutar studera har jag ju tänkt få igång honom igen. Bygga upp honom igen. Han är 15, det är inte rättvist att ge upp ridningen när det är den som bygger upp honom.
Den förenar oss, den bygger upp mig själsligt!
På något sätt känns det som om jag förlorat båda mina älskade hästar då!
Det låter drastiskt jag vet, men jag behöver Pilo mer än någonsin nu, Madame fattas mig så!
Dock gick jag ut ifrån vårdscentralen helt förtvivlad och ringde mina föräldrar, de finns alltid där.
"Ingen fara, det var ett utlåtande, ring den här oseopaten nu och boka tid hos honom. Han hjälpte mig."
Sagt och gjort. Jag har tid under veckan. Jag ringde även den oseopat som finns på orten och hade tid hos honom i fredags och han sa att två ligament hade hamnat fel. Han erbjöd sig också att åka och titta på Pilo för att få större förståelse för hur min muskelatur rör sig då jag rider honom, och billigt dessutom eftersom han ser det som ett lärtillfälle!
Xarbetet fick jag hjärnsläpp på, men så många erbjöd sig att hjälpa till och nu känns det som om nånting håller på att hända och att jag är på väg upp på två fötter igen.
Tack och lov för alla människor som finns runt omkring när världen faller oavsett vad det gäller!
Föräldrar, syskon och vänner!
Men mest av allt, min älskade man!
Den här filmen och låten älskar jag!
Bara lyckan och kärleken får mig att tänka på att även om ridningen med Pilo eventuellt har ett slut så är det inte änden på vår vänskap. Det finns så mycket mer! Det var ju inte enbart för ridningen jag köpte honom, jag ville ju ha en vän, och det är det mina hästar har varit mest, det var det Madame lärde mig främst av allt!
Jag tror även ni som läser och inte håller på med hästar kan få ut mycket av den,( jag har ju iof ingen aning om vilka ni är).
http://www.youtube.com/watch?v=J1mUi_ncEBY
Inspiration finns, man måste bara lära sig leta efter den.
Till Xarbetet
Till hästarna
Till att fortsätta med vardagen
Att förlora Madame har verkligen slagit luften ur mig, sedan mycket annat vid sidan av, men det är inget jag tar här.
Det var även så att efter vi pressade hö så fick jag fruktansvärt ont i ryggslutet. Men att pressa hö och lyfta balar hit och dit en hel dag är ju krävande och inte så ergonomiskt.
Så jag tänkte i min enfald att det här ger sig nog, hörde även min farfar "ryggont arbetar man bort".
Jajjemen, jag arbetade på som vanligt. Efter två månader har jag gett upp. Jag var hos en läkare i veckan och hon gav mig det underbara ultimatumet.
"Fortsätt med ridningen, och förstör dig eller sluta rid din häst och rädda ryggen. Det enda jag kan ge dig är smärtstillande. Du kan börja med receptfria, blir det sämre kan du få starkare."
Pilo är ju sned, och det har inte blivit bättre när jag studerat i 3 1/2 år. Han har tappat muskler, kondition och hållning. Och på honom blir det mer tydligt pga av hans gamla skada. Han favoritiserar en sida och det känns tydligare nu än tidigare.
Vilket gör allt så dumt, för att nu när jag slutar studera har jag ju tänkt få igång honom igen. Bygga upp honom igen. Han är 15, det är inte rättvist att ge upp ridningen när det är den som bygger upp honom.
Den förenar oss, den bygger upp mig själsligt!
På något sätt känns det som om jag förlorat båda mina älskade hästar då!
Det låter drastiskt jag vet, men jag behöver Pilo mer än någonsin nu, Madame fattas mig så!
Dock gick jag ut ifrån vårdscentralen helt förtvivlad och ringde mina föräldrar, de finns alltid där.
"Ingen fara, det var ett utlåtande, ring den här oseopaten nu och boka tid hos honom. Han hjälpte mig."
Sagt och gjort. Jag har tid under veckan. Jag ringde även den oseopat som finns på orten och hade tid hos honom i fredags och han sa att två ligament hade hamnat fel. Han erbjöd sig också att åka och titta på Pilo för att få större förståelse för hur min muskelatur rör sig då jag rider honom, och billigt dessutom eftersom han ser det som ett lärtillfälle!
Xarbetet fick jag hjärnsläpp på, men så många erbjöd sig att hjälpa till och nu känns det som om nånting håller på att hända och att jag är på väg upp på två fötter igen.
Tack och lov för alla människor som finns runt omkring när världen faller oavsett vad det gäller!
Föräldrar, syskon och vänner!
Men mest av allt, min älskade man!
Den här filmen och låten älskar jag!
Bara lyckan och kärleken får mig att tänka på att även om ridningen med Pilo eventuellt har ett slut så är det inte änden på vår vänskap. Det finns så mycket mer! Det var ju inte enbart för ridningen jag köpte honom, jag ville ju ha en vän, och det är det mina hästar har varit mest, det var det Madame lärde mig främst av allt!
Jag tror även ni som läser och inte håller på med hästar kan få ut mycket av den,( jag har ju iof ingen aning om vilka ni är).
http://www.youtube.com/watch?v=J1mUi_ncEBY
Inspiration finns, man måste bara lära sig leta efter den.
