vaxlanda

Det är nu ett år och tre dagar sedan mormor gick bort.
Det känns så overkligt. Jag vill fortfarande ha henne här, jag kommer alltid vilja ha henne här.
Men livet är inte så

Mormor, jag har hittat in från mörkret
det finns hopp om en förändring
men det tar den tid det tar
En ny start, jag tänker nya tankar
men allt det där du föll för
finns fortfarande kvar
Allting har förändrats
men jag känner likadant

(Kent - Det kanske kommer en förändring. Ändrade ett ord bara)

Det gör mindre ont, det är sant
Men fortfarande tillräckligt ont för att jag nog alltid kommer att gråta och sakna hjärtat ur mig efter henne.
Fast det är en sak som gör en mänsklig och visar att man lever?

------------------------------------------------------------------------------------------------------


Pengabrist
Festivallängtan
Hästsaknad
Pengabrist

Jobbar dag 4 av 7, sen sen är det festival!
Festivalen är min tid på året då jag bara släpper allt, jag är på rätt plats vid rätt tillfälle och rätt tid.
Det är bara vänner, musik och glädje!
Jag har haft mina gånger då det inte varit det, gudarna ska veta att jag nästan provat allt som går, men jag har gått därifrån många erfarenheter rikare.
Nu är det bara umgänget och musiken som hägrar för mig. (och maten)
Nattprat, dans, sång, musik, skratt, bad (vid bra väder.hoppashoppas), lycka och kärlek!

Det kommer samma gäng som alltid och många fler till Arvika iår. Det ska bli så kul!
Samma gäng som alltid i lägenheten iaf, enda gången jag kan leva med att bo i kollektiv.

Ikväll åker jag till hästarna efter jobbet och jag börjar inte förrens tre imorn så jag har en hel förmiddag oplanerad som jag kan vara med mina älsklingar.







Tack älskade vänner för era ord, det värmer som en majbrasa <3

Har återupptäckt Kent
Just love

Gamla låtar, gamla minner
nya anknytningar
nya känslor

Höet är inne
Hästarna är nyskodda
Jag har tusen kliande bett på och lika många blåmärken (det är inte lätt att köra Grålle)
Vi ska inte gå in på träningsvärken och min snygga "sportbehå-bränna" fasen,fasen,fasen
Kommer inte kunna ha nån fin klänning i sommar =(
Fast.. Jag ska göra något dumt och farligt imorn, jag och älskling ska åka till "jobbet" och sno en kanot och paddla om det är fint väder.

Svenskar är ett så tystlåtet folk...
På alla år jag gått med alla dessa ärr kan jag bara komma ihåg två, TVÅ, personer som verkligen reagerat och frågat och krävt svar av mig.
Första gången var på BVM då jag skulle göra någon standardundersökning. Hon skulle ta blodtrycket och då var jag ju tvungen att dra upp ärmarna. Hon frågade först hur det var och jag svarade att "jag går på BUP" och tyckte att det var svar nog. "Jamen hjälper det då?" tyckte hon. Då blev jag tyst.
Andra gången var på badhuset och jag och en annan kvinna bytte om i det rummet. Hon tittade på mig och utbrast "du måste anmäla!" och hon såg nog att jag blev förvånad, så hon sa att "du kan inte leva så... " och visade på sig själv mot sina armar. Det kändes riktigt samset då att behöva förklara att jag gjort det mot mig själv. Jag vill inte veta hennes livshistoria då hon gjorde en sådan association.

Men på jobbet där det är turister från höger och vänster i Världen, där får jag så många gånger varje sommar förklara vad och varför. En del tror det är olyckor, andra misshandel men ingen har någonsin trott att det är självinfliktat. Eller så vågar dom inte inleda med det.
En äldre man förra veckan trodde att det var brandskador, men när jag berättar sanningen så kan dom aldrig förstå... varför gör man så mot sig själv?
Och ja... varför? Varför. Jag kan inte förklara det längre för mig själv ens. Jag säger bara att jag hade en mörk period. Och det är väll en del av sanningen.

Jag vill operera mig. Förr sa jag bara nej,nej,nej. För då var det fortfarande min identitet. Det var bestående, det var min smärta och något jag var stolt över. Och något för att utan ord kunna säga till andra att

• ja, jag vet att jag är ful,hemsk,avskyvärd, ser ni inte att jag också tycker det
• jag vet att jag inte förtjänar att leva, ser ni inte att jag jobbar på det
• ja, det gör ont i mig!
• ... hjälp mig

Jag vet bättre nu, jag mår bättre nu
Det är inte längre jag, jag vill bli av med dom

Jag vill inte att du ska se
alla märken på min hud
Jag vill inte ens att du ska le
när jag säger att jag är ful…
Berätta för mig hur man
bryter isen

Kent - Indianer

Det är snart bara ett halvår kvar, sedan ska jag söka jobb
Hur ska jag kunna få jobb såhär? Vem vill anställa någon som ser ut som jag?
Visst har dom bleknat avsevärt!Jag tycker jag är "normal" nästan nu jämnfört med förr...
Benen, brösten, magen syns bara i olika ljus eller när jag fryser.
Men armarna är ju värst och oftast det som visas.
Jag vill inte vara en association för barn som har föräldrar som mår dåligt, eller att föräldrarna ska se och tycka...för det förstår jag ju att dom gör. Det hade jag nog också gjort.
Det är ju inte som tatueringar direkt.

Så många säger att jag är stark, men det är jag inte
Jag hade aldrig blivit frisk utan nära och kära
Min familj, mina vänner och självklart mina fyrbenta
Men jag kan inte nog understryka att det är älskling som burit mig

Ett under att du ser mig
Att du fortfarande ser mig
Ett under att du ser mig
Som någon som kan ge dig nånting
Som får dig att vilja vara min

Kent - Att du vill vara min

Ensam är inte stark