vaxlanda

Igår fick jag göra något alldeless fruktansvärt. Jag var tvungen att ringa vår granne för att låta mitt älskade svart/vita nystan få somna in. Hon flyttar ju alltid ut ur huset när det blir vår, och in sen när vintern kommer.
Så jag och mamma hade inte sett henne på några dagar, men det var ju inget ovanligt... sen när jag såg henne i onsdags så var hon sig inte lik. Inte samma överkeliga misse och pälsen hade tappat lyster. Självklart så var ju min drummel till häst tvungen att komma och skrämma henne då... Vi har alltid mat ute för henne, men vi ställde ner extra mycket i lagården och försökte locka fram henne utan resultat.

Men igår såg jag henne precis ute på körbanan och sprang ner med en tröja som jag lyfte upp henne i. Min vildkatt protesterade inte ens... Hon AVSKYR att bli buren. Det rann vätska från nosen och den var helt blek, hon orkade inte andas ordentligt och pälsen var inte tovig,men matt.

Jag förstår inte. För bara några veckor sen var hon sig själv... Hur länge har hon gått och lidit? Jag känner mig så hemsk. Sen att Hon skulle få ett sådant slut... och nu, det är fel! Och jag känner mig så feg som inte var med henne till slutet, men jag orkade inte med det.

Hon var min käraste och så speciell. 15 år fick vi ihop. Nu sover hon brevid Madame. Båda mina älskade flickor på samma ställe. Jag ska köpa massa jord och så kattgräs och blommor på deras gravar. Förlora båda på sådana villkor på ett halvår, jag trodde inte jag hade mer tårar i mig, eller att hjärtat kunde gå i fler bitar.

 

Jag älskar dig Maja, du var helt perfekt och alldeless unik!