Bom sicka bom
Gud vad jag saknar mina hästar!
Men jag ska åka dit imorgon och gosa... förhoppningsvis är Pia så lugn att jag kan ta Pilo på en tur.
Jag har inte vågat för att jag vill inte stressa upp henne så hon sliter på knäet, men jag kan inte sluta rida Pilo heller.
Mamma och pappa har sagt att hon har rört sig fint, hon travar och busar inte lika mycket i hagen längre, men hon rör
sig och tvekar inte att gå på några ställen och det är positivt. Hon får gå lös in och ut ur boxen så hon få bestämma tempo
och väg själv.
Nu banne mig har skolan börjat!
Våran kursledare brinner som en majbrasa för ämnet och det är enbart positivt, men det blir lite lätt korvstoppning och
av två dagar gådda har jag haft migrän nu två gånger. Det var värst i tisdags, men hej och hå det här ska gå.
Jag letar böcker med blåslampa och det är INTE lätt... några har jag fått tag i och underbara Solsara lånade mig en jag ska läsa i helgen.
Jag har just köpt en på Lycknis, det råkade slinka med 3 Robin Hobb pockets *oooops* när jag beställde.
Men jag har ju just läst klart Soldiers son trilogin och behöver nått nytt att sätta tänderna i.
Well. Det var nog allt för nu, ska sätta mig och gå igenom Ett litet barns dagbok nu
Men jag ska åka dit imorgon och gosa... förhoppningsvis är Pia så lugn att jag kan ta Pilo på en tur.
Jag har inte vågat för att jag vill inte stressa upp henne så hon sliter på knäet, men jag kan inte sluta rida Pilo heller.
Mamma och pappa har sagt att hon har rört sig fint, hon travar och busar inte lika mycket i hagen längre, men hon rör
sig och tvekar inte att gå på några ställen och det är positivt. Hon får gå lös in och ut ur boxen så hon få bestämma tempo
och väg själv.
Nu banne mig har skolan börjat!
Våran kursledare brinner som en majbrasa för ämnet och det är enbart positivt, men det blir lite lätt korvstoppning och
av två dagar gådda har jag haft migrän nu två gånger. Det var värst i tisdags, men hej och hå det här ska gå.
Jag letar böcker med blåslampa och det är INTE lätt... några har jag fått tag i och underbara Solsara lånade mig en jag ska läsa i helgen.
Jag har just köpt en på Lycknis, det råkade slinka med 3 Robin Hobb pockets *oooops* när jag beställde.
Men jag har ju just läst klart Soldiers son trilogin och behöver nått nytt att sätta tänderna i.
Well. Det var nog allt för nu, ska sätta mig och gå igenom Ett litet barns dagbok nu
Aripi
Aripi (Pia) eller Madame som jag kallat henne senaste åren
FÖDD: 1988-04-25
E: Pilmingutt
U: Arima
Hon fick två avkommor Europi och Pilten. Hon föddes upp i Äppelbo, och kvalades en gång, dock var hon så het att hon spräckte tungan mot bettet så hennes uppfödare tog henne av banan och sa att hon aldirg skulle starta. Då 5 år såldes hon som avelssto. Hon hamnade då i Koppom och fick sitt första föl Europi 94, sedan Pilten 95. Under kommande 2 åren till sommaren 99 var hon utlånad och skulle till slakt då hon inte var körbar och mycket svår att rida,men hon blev utlånad till en familj från Holland som föll för den viljestarka, men ytterst vackra karismatiska svarta hästen.
Då de bara var i Sverige på sommrarna letade de reda på någon som mot betalning kunde ha hand om henne resten av året. Svaret var Lena (ej verkliga namnet) som behövde sällskap till sin häst. Då Lena inte hade så mycket tid med jobb och barn blev jag "förste skötare" till henne. Jag var då 12, fyllde 13 den sommaren och ÖVERLYCKLIG. Jag skulle få ha hand om en häst som om den var min egen, och vilken häst sen. Jag kommer aldrig glömma då hon gick av transporten. Kolsvart, stolt och så vacker. Hon rörde sig så graciöst och magnifikt. Vad mer kan man önska sig?
Drömmen gick snart i kras då Pia börjde rymma och gav sig på Lenas häst i hagen. Hon sparkade nästintill sönder hans ben. Att rida henne var ingen dröm heller. Första gången jag red henne var det i hagen och efter 500 meter stack hon med mig. Varje gång Lena var ute med sina väninnor fick jag höra om hennes skenturer. Eftersom de trodde hon var het och "ouppfostrad" så testades det ena och det andra. Olika bett och metoder. Inget funkade. Hon var en fara för sig själv och andra. Lena orkade inte mer av hennes rymningar dessutom hade hon tagit dit flera vetrinärer som gjort böjprov och sagt att hon nog hade fel på rygg eller ben. Max 3-4 år kvar.
Då vi just renoverat stallet så gjorde vi upp att vi skulle ta hand om Pia. Det var nyårsdagen hon kom.
Det är snart 11 år sedan.
Jag red henne ett tag, jag visste inte om vetrinärernas utlåtande, men efter en av hennes berömda vettvillingsturer sa mamma och pappa nej. Hellre att vi köper en riktig häst! Det var så Pilo kom in i mitt liv. Samtidigt övertalade jag dom att Pia inte skulle lämna gården, dessutom behövde ju Pilo en sällskapshäst! Jag kände på mig att någon inte var rätt. När man sitter på hennes rygg när hon sticker så ger hela hennes väsen ifrån sig skräck och rädsla och smärta. Hon vibrerar och springer utan tanke på något annat än att fly från var som är fel.
Pia är den absolut mest underbara häst jag nånsin har träffat. Nu när jag vet hennes skador och mer om hennes liv som unghäst så vill jag bara skydda henne. Ta bort all smärta. Troligtvis har hon en hjärnskada. Eller någon djupt liggande smärta som någon gång fått henne att gå omkull på frambenen. Det ser så ut på röntgenbilderna av hennes knän. Därav läker småsmå benfragment ihop i hennes knän. Förr eller senare kommer hon alltså inte kunna räta ut sina framben, värst skadat är h.fram det är nu klassat som atros.
Vi bad hennes ägare i början av sommaren att komma och se hur hon mådde innan de flyttade henne till sitt torp. Deras hage är nämnligen en dal och enbart upp eller nedstigningar. Vilket inte hjälper Pias ben då det gör ont för henne att gå upp eller ner. De kom med transporten direkt ändå. De sa att de hade gjort en speciell hage för henne som inte var kuperad. Ändå har hon gått i dalen hela sommaren.
Därför ringde de för två dagar sen och sa att de hade hittat Pia i hagen och hon ville inte stödja på h.fram. De ringde vet som kom och gav henne smärtstillande och antiinflammatoriskt. Vetrinären sa sedan att hon inte fick gå i kuperad hage så de hänganade in ett område. Eftersom hon inte fick sällskap bröt hon sig ur den hagen.
De ringde då oss och undrade om vi tyckte det var bättre att hon kom tillbaka, självklart sa jag ja.
Nu går hon med Pilo, som är överlycklig över att hans livspartner är tillbaka, och allt känns som vanligt.
Om det inte var för att hon haltar lätt och är smått groggy av medicinen. Hon ska gå kuren till på måndag. Därefter få vi se hur hon är. Hon kan ha ett år, max två kvar. Det beror på hur ofta hon kommer få sådana här "smärtattacker" och hur hon går, även vad hennes ägare beslutar.
Jag kommer aldrig mer vara fodervärd. Jag tänker aldrig mer ta hand om någon annans häst.
Att veta vad som är fel, att se och försöka få andra att förstå fast dom inte bryr sig ett skit är fruktansvärt!
Hon har aldrig varit min på papper, men i hjärtat är hon min, alltid varit, kommer alltid att vara.
Min svarta, underbara Madame.
FÖDD: 1988-04-25
E: Pilmingutt
U: Arima
Hon fick två avkommor Europi och Pilten. Hon föddes upp i Äppelbo, och kvalades en gång, dock var hon så het att hon spräckte tungan mot bettet så hennes uppfödare tog henne av banan och sa att hon aldirg skulle starta. Då 5 år såldes hon som avelssto. Hon hamnade då i Koppom och fick sitt första föl Europi 94, sedan Pilten 95. Under kommande 2 åren till sommaren 99 var hon utlånad och skulle till slakt då hon inte var körbar och mycket svår att rida,men hon blev utlånad till en familj från Holland som föll för den viljestarka, men ytterst vackra karismatiska svarta hästen.
Då de bara var i Sverige på sommrarna letade de reda på någon som mot betalning kunde ha hand om henne resten av året. Svaret var Lena (ej verkliga namnet) som behövde sällskap till sin häst. Då Lena inte hade så mycket tid med jobb och barn blev jag "förste skötare" till henne. Jag var då 12, fyllde 13 den sommaren och ÖVERLYCKLIG. Jag skulle få ha hand om en häst som om den var min egen, och vilken häst sen. Jag kommer aldrig glömma då hon gick av transporten. Kolsvart, stolt och så vacker. Hon rörde sig så graciöst och magnifikt. Vad mer kan man önska sig?
Drömmen gick snart i kras då Pia börjde rymma och gav sig på Lenas häst i hagen. Hon sparkade nästintill sönder hans ben. Att rida henne var ingen dröm heller. Första gången jag red henne var det i hagen och efter 500 meter stack hon med mig. Varje gång Lena var ute med sina väninnor fick jag höra om hennes skenturer. Eftersom de trodde hon var het och "ouppfostrad" så testades det ena och det andra. Olika bett och metoder. Inget funkade. Hon var en fara för sig själv och andra. Lena orkade inte mer av hennes rymningar dessutom hade hon tagit dit flera vetrinärer som gjort böjprov och sagt att hon nog hade fel på rygg eller ben. Max 3-4 år kvar.
Då vi just renoverat stallet så gjorde vi upp att vi skulle ta hand om Pia. Det var nyårsdagen hon kom.
Det är snart 11 år sedan.
Jag red henne ett tag, jag visste inte om vetrinärernas utlåtande, men efter en av hennes berömda vettvillingsturer sa mamma och pappa nej. Hellre att vi köper en riktig häst! Det var så Pilo kom in i mitt liv. Samtidigt övertalade jag dom att Pia inte skulle lämna gården, dessutom behövde ju Pilo en sällskapshäst! Jag kände på mig att någon inte var rätt. När man sitter på hennes rygg när hon sticker så ger hela hennes väsen ifrån sig skräck och rädsla och smärta. Hon vibrerar och springer utan tanke på något annat än att fly från var som är fel.
Pia är den absolut mest underbara häst jag nånsin har träffat. Nu när jag vet hennes skador och mer om hennes liv som unghäst så vill jag bara skydda henne. Ta bort all smärta. Troligtvis har hon en hjärnskada. Eller någon djupt liggande smärta som någon gång fått henne att gå omkull på frambenen. Det ser så ut på röntgenbilderna av hennes knän. Därav läker småsmå benfragment ihop i hennes knän. Förr eller senare kommer hon alltså inte kunna räta ut sina framben, värst skadat är h.fram det är nu klassat som atros.
Vi bad hennes ägare i början av sommaren att komma och se hur hon mådde innan de flyttade henne till sitt torp. Deras hage är nämnligen en dal och enbart upp eller nedstigningar. Vilket inte hjälper Pias ben då det gör ont för henne att gå upp eller ner. De kom med transporten direkt ändå. De sa att de hade gjort en speciell hage för henne som inte var kuperad. Ändå har hon gått i dalen hela sommaren.
Därför ringde de för två dagar sen och sa att de hade hittat Pia i hagen och hon ville inte stödja på h.fram. De ringde vet som kom och gav henne smärtstillande och antiinflammatoriskt. Vetrinären sa sedan att hon inte fick gå i kuperad hage så de hänganade in ett område. Eftersom hon inte fick sällskap bröt hon sig ur den hagen.
De ringde då oss och undrade om vi tyckte det var bättre att hon kom tillbaka, självklart sa jag ja.
Nu går hon med Pilo, som är överlycklig över att hans livspartner är tillbaka, och allt känns som vanligt.
Om det inte var för att hon haltar lätt och är smått groggy av medicinen. Hon ska gå kuren till på måndag. Därefter få vi se hur hon är. Hon kan ha ett år, max två kvar. Det beror på hur ofta hon kommer få sådana här "smärtattacker" och hur hon går, även vad hennes ägare beslutar.
Jag kommer aldrig mer vara fodervärd. Jag tänker aldrig mer ta hand om någon annans häst.
Att veta vad som är fel, att se och försöka få andra att förstå fast dom inte bryr sig ett skit är fruktansvärt!
Hon har aldrig varit min på papper, men i hjärtat är hon min, alltid varit, kommer alltid att vara.
Min svarta, underbara Madame.
Nytt inlägg
Efter långt uppehåll.
Det har varit mycket jobb den här sommaren. Jag förstår inte vart den tog vägen om jag ska vara ärlig. Allt jag skulle göra, allt jag skulle uppleva. Livet är det som händer när man planerar för annat har aldrig varit mer sant.
Jag trodde verkligen jag skulle ha hunnit träna så mycket med Pilo. Mitt dåliga samvete över hans träning slutar aldrig att verka. Samtidigt säger något inom mig att han inte lider av det, utan att det enbart är mina planer och jag som lider för att mina egna planer inte gör överens med verkligheten.
Vilket ju är sant.
Men jag vet också att Pilo saknar sällskap och träning. Även om det inte är den träning jag föredrar. Pilo älskar att dra och bli kört. Även om han är en sådan underbar häst att han ger allt även om vi tränar western och dressyr.
Fast hans lycka över att få dra har även fått mig att bli taggad för att köra mer. Jag gjorde iordning morfars gamla hökärra i somras och bad Bosse om hjälp. Jag tänker inte sätta Pilo i skaklarna när det är en sådan stor kärra första gången utan sällskap och Bosse är van körning och Pilo.
Tyvärr har ju tiden försvunnit än en gång.
Jag saknar honom så. Att bara umgås med honom. Borsta, mysa, sitta i höet. Vi tog en skritttur förra veckan. Pilo hade ett sår pga att han kliat upp ett bett under magen så jag red barbacka. Min väninna var med och red på grannens fjording.
Det var underbart.
Solen lyste och Pilos rygg var varm och go. Han lyssnade så snällt på små signaler då vi fick vänta in Emil och min väninna då och då. Citronfjärlilar flög över grusvägen och fåglarna kvittrade. Jag kunde inte ha kännt mig mer i harmoni.
Underbare, underbare vännen min, jag älskar dig Pilo.
Då jag ryktade honom stod han lös med groundtie men då jag gick för att hämta en ny borste i stallet gick han efter mig för att lägga sitt huvud i min famn. Jag saknar honom så.
Det här var aldrig min tanke då jag köpte honom, då var jag ung med all tid i världen. Då visste jag inte om verklighetens klor och alla onda måsten. Det var självklart då att jag alltid skulle ha tid med honom. Det var ju det bästa jag visste, och det lever kvar. Det är det bästa jag vet!
Jag älskar att träna och att vara i stallet.. jag är fortfarande samma "hästtjej" som förr låg och läste Min häst på sitt rum med önskan om egen häst.
Den känslan när man når ett mål i ridning och är en enhet som rör sig efter tanken är som en dröm. Att befinna sig i extas och lycka och känna att hela kroppen är ett med hästen och all tid och träning har lett till framgång.Det är vad jag strävar efter och i ridningen är både resan och målet lika mycket värt för mig.
Det är så frustrerande när jag vet att jag och Pilo kan prestera så mycket mer. I ridningen har jag stört självförtroende, jag vet att jag är bra och kan bli bättre. Jag vill tävla, jag vill tävla med Pilo. Allt verkar så lätt ibland
Det är ju bara att åka till Årjäng och träna.
Jag förstår inte hur jag aldrig får tid.
Alltid hamnar nått annat i vägen.
Verkligheten. Livet.
Att jobba, vara med min man, städa-fixa-dona-tvätta hemma,studierna,vänner,familjen och allt annat...
Jag blir så trött...
Snart börjar skolan igen och då bor jag på tre ställen igen (lägenheten,gården,syster)
Det tär på mig
Usch, idag är verkligen en grå dag
Okej. ska försöka med tre positiva saker
1, Jag har nu lagt ut min sadel på försäljning
2, bara 11 dagar jobb kvar (ledig en)
3, solen lyser ute
Det har varit mycket jobb den här sommaren. Jag förstår inte vart den tog vägen om jag ska vara ärlig. Allt jag skulle göra, allt jag skulle uppleva. Livet är det som händer när man planerar för annat har aldrig varit mer sant.
Jag trodde verkligen jag skulle ha hunnit träna så mycket med Pilo. Mitt dåliga samvete över hans träning slutar aldrig att verka. Samtidigt säger något inom mig att han inte lider av det, utan att det enbart är mina planer och jag som lider för att mina egna planer inte gör överens med verkligheten.
Vilket ju är sant.
Men jag vet också att Pilo saknar sällskap och träning. Även om det inte är den träning jag föredrar. Pilo älskar att dra och bli kört. Även om han är en sådan underbar häst att han ger allt även om vi tränar western och dressyr.
Fast hans lycka över att få dra har även fått mig att bli taggad för att köra mer. Jag gjorde iordning morfars gamla hökärra i somras och bad Bosse om hjälp. Jag tänker inte sätta Pilo i skaklarna när det är en sådan stor kärra första gången utan sällskap och Bosse är van körning och Pilo.
Tyvärr har ju tiden försvunnit än en gång.
Jag saknar honom så. Att bara umgås med honom. Borsta, mysa, sitta i höet. Vi tog en skritttur förra veckan. Pilo hade ett sår pga att han kliat upp ett bett under magen så jag red barbacka. Min väninna var med och red på grannens fjording.
Det var underbart.
Solen lyste och Pilos rygg var varm och go. Han lyssnade så snällt på små signaler då vi fick vänta in Emil och min väninna då och då. Citronfjärlilar flög över grusvägen och fåglarna kvittrade. Jag kunde inte ha kännt mig mer i harmoni.
Underbare, underbare vännen min, jag älskar dig Pilo.
Då jag ryktade honom stod han lös med groundtie men då jag gick för att hämta en ny borste i stallet gick han efter mig för att lägga sitt huvud i min famn. Jag saknar honom så.
Det här var aldrig min tanke då jag köpte honom, då var jag ung med all tid i världen. Då visste jag inte om verklighetens klor och alla onda måsten. Det var självklart då att jag alltid skulle ha tid med honom. Det var ju det bästa jag visste, och det lever kvar. Det är det bästa jag vet!
Jag älskar att träna och att vara i stallet.. jag är fortfarande samma "hästtjej" som förr låg och läste Min häst på sitt rum med önskan om egen häst.
Den känslan när man når ett mål i ridning och är en enhet som rör sig efter tanken är som en dröm. Att befinna sig i extas och lycka och känna att hela kroppen är ett med hästen och all tid och träning har lett till framgång.Det är vad jag strävar efter och i ridningen är både resan och målet lika mycket värt för mig.
Det är så frustrerande när jag vet att jag och Pilo kan prestera så mycket mer. I ridningen har jag stört självförtroende, jag vet att jag är bra och kan bli bättre. Jag vill tävla, jag vill tävla med Pilo. Allt verkar så lätt ibland
Det är ju bara att åka till Årjäng och träna.
Jag förstår inte hur jag aldrig får tid.
Alltid hamnar nått annat i vägen.
Verkligheten. Livet.
Att jobba, vara med min man, städa-fixa-dona-tvätta hemma,studierna,vänner,familjen och allt annat...
Jag blir så trött...
Snart börjar skolan igen och då bor jag på tre ställen igen (lägenheten,gården,syster)
Det tär på mig
Usch, idag är verkligen en grå dag
Okej. ska försöka med tre positiva saker
1, Jag har nu lagt ut min sadel på försäljning
2, bara 11 dagar jobb kvar (ledig en)
3, solen lyser ute
