vaxlanda

Himmel
Det har varit en underbar helg i många avseenden.
Pilo gick fantastiskt bra under clinicen, tyvärr passade ingen av sadlarna som jag
skrapat ihop för att pröva. Det blir till att leta mer.
Jag ska åka till Färjestads travbana där det finns en hästshop. Astrid trodde att jag kanske kunde hitta något där.

Vad som nu varit helvete under helgen hände igår.
Pappa mötte upp mig och Pilo när vi kom till gårdsvägen och hoppade i kärran.
Vi åkte fram till ladugården där vi brukar sela av. Pappa gick av för att ställa sig och hålla i Pilo på höger sida (pappa har enbart en arm och höger sida blir naturligt för honom att hålla på)  medans jag
lossar på skaklarna. Jag tog loss på vänster sida och gick runt för att ta höger. Pia skrek från stallet för att hon hade hört att Pilo var i närheten. Pilo började nu bli orolig eftersom han ville ner till Pia och tar ett steg åt vänster med bakbenen.
Han känner väll då att skakeln är lös på den sidan och ger mer efter för trycket. Pappa tar i hårdare i tränset,men Pilo försöket gå undan för trycket som blir på höger sida där jag inte hunnit få loss skakeln än. Med två snabba steg lyckas Pilo vända sig och ställa sig utanför vänster skakel. Tänk er skaklarna till kärran som ett U där hästen står i mitten med huvudet rätt fram för att dra. När hästen sen sitter fast i ena skakeln med är lös från den andra och ställer sig framför blir det inte så ultimat...
Pilo blir ju nu mer orolig när allt inte står rätt till och att få tillbaka honom i kärran gick ju bara inte, han började gå runt oss medans jag febrilt försöker få loss skakeln, men jag lyckas inte. Istället får jag den rakt i magen och ramlar omkull. Pilo lyckas slita sig från pappa. Kärran kör över mig och jag ser hur Pilo galopperar iväg med kärran på tvären och den lösa skakeln mellan bakbenen. Kärran slår av några hagstolpar som fastnar och han galopperar ner för backen mot stallet, men svänger av ner till hagen. Jag och pappa springer efter mot stallet och när vi kommer runt hörnet på stallet kommer Pilo emot oss med enbart skakeln som är fast i selen efter sig/under sig. Jag försökete få tag i honom, men han sprang runt och ner mot hagen igen. När han kommer tillbaka nästa gång får jag tag i tömmarna på marken och får honom att gå i en liten volt så skakeln hänger i mitten vid sidan av honom. Han saktar av och stannar till så jag lyckas få av skakeln och kan leda in honom i stallet.

Så hur gick det med honom?
Jag tvättade alla ben först med vatten och sedan med jodopax. Han har ett skrapsår på h. fram och var lite svullen i h. bak i morse. Då kärran välte och kom loss måste selen ha vridit sig för han har ett skrapsår under magen av gjorden där han inte har någon päls. Men det är allt. Jag ringde över Astrid för att hon kunde se med andra ögon igår, jag var i chock.
Hon tyckte att han kommit undan med blotta förskräckelsen.
Han haltar inte, har ingen feber. Han äter och dricker och är inte öm på något ställe mer än under magen och runt såret på benet.
Jag ska ta ut honom senare och ta fram skaklarna till lunnekälken och se hur han reagerar. Bara leda honom över och se hur det går. Jag är fruktansvärt lycklig över att han står i hagen och njuter av solen och Pias sällskap. Samtidigt är jag så arg och ledsen och skamfylld.
Vad gjorde jag för fel?
Varför hann jag inte få loss skakeln?
Varför gick jag inte runt och höll i honom på andra sidan för att hålla emot bättre så han stod still innan jag började om för att ta loss kärran?
1000 och 1 frågor och ältande är vad jag har just nu...
Jag är rädd för att min underbara körhäst ska ha blivit fördrävad och att mina drömmar om att köra timmer och hölass med syskonbarnen går i rök.
Jag älskar att köra.

Just nu är jag fruktansvärt trött och är gul och blå och öm, men inget brutet tack och lov.
Efter att jag tagit hand om Pilo med vibrerande ben igår så ringde jag älskling då mamma och pappa gått ur stallet och grät och skakade. Han trodde Pilo hade brutit benen och att slaktbilen var på väg. Jag började ju inte i rätt ände med att säga att han stod i stallet och åt hö...
Han sa åt mig att sätta mig ner och ta ett djupt andetag. Jag var så chockad att min första tanke var "hur gör man det?"
jag försökte men det gick inte. Till slut drog jag ett och det kändes som när man dykt för långt och när man väl ommer till ytan och tar det första andetaget är det på liv och död.
Han lyckades lugna ner mig, men så fort vi hade lagt på gick jag in till Pia och grät i hennes man. Underbara Madame har tröstat mig många gånger nu. Hon stod helt stilla och vred på huvudet och puffade till mig med mulen då och då.
Astrid man Thomas skrattade lätt år mig när dom kom. Helt rödgråten, lerig, blöt och med håret uppsatt med ett balsnöre. Jag är mycket tacksam för att hon berättade att hon råkat ur för samma sak. Hon skulle ploga med en häst och sela för. Just när hon suttit fast på ena sidan vred sig hästen i skaklarna och stack med plogen efter sig och allt. Den hade sprungit bakom ett hus och Astrid tänkte att det var den hästen, men då kom den ut från andra sidan med enbart tränset på. Den hade lyckats få av sig både plog och sele.

Puh! Det känns bättre nu när jag fått skriva av mig... det känns fortfarande mycket overkligt. Allt gick ju på mindre än en minut! Men vi är båda hela och levande. Det är ju det som räknas. Nu sitter bara allt i huvudet.

Hoppas ni mår bra!