So...
Jag är kvar på min praktikplats. Varför? Jo..
Nej... så, jag är kvar. Men jag kommer göra dom här veckorna, ta med mig erfarenheten, sen byta. Får jag inget i Arvika tänker jag åka till Årjäng. Jag saknar fortfarande min gamla VFU och tycker att det är där jag lärt så mycket av hur jag arbetar nu. Jag arbetar med vad vi lärt oss på skolan, men HUR jag väljer att planera och lägga upp det och dokumentera har jag lärt mig där. En kul sak är att dom som arbetar med de äldre barnen 5-6 har fått tag i plywood och idag har jag skrivit ut mallar till bokstäver som jag ritat på skivorna. Så nästa måndag ska bokstäverna bli utskurna, sen är det bara att jag ska få komma dit så ska barnen få slipa och måla dom. När jag var uppe på den avdelningen så kom en förälder och skulle hämta ett barn. Jag gick dit och hälsade och presenterade mig (självklarhet tycker jag) och han utbrast till lärarna "Det här är den första praktikanten som hälsat! Så trevligt! Det är så det ska vara!" Sen log han mot mig och tog mig i axeln, "Hoppas du blir kvar länge". Hihihihi!
En glad nyhet är att jag har tömkört Pilo och det har gått superb! Men jag har ju VÄRLDENS BÄSTA HÄST så är det så konstigt? Först så hade jag honom i grimskaft och Pia var med lös på stallbacken och lade på selen. Han brydde sig inte mer än vanligt. Eftersom det gick bra satte jag i tömmarna på selen... Sen tränset. Sen lät jag pappa koppla av grimskaften så gick vi runt lite på stallbacken. Ville inte ta ut honom första gången efter olyckan, sen kördevi runt i närheten av där Pia gick och betade så han kunde känna hennes närhet. Jag hade lagt ut presseningen så vi gick över den några ggr och inga problem. Dagen efter det tog jag ut honom på grusvägen och Pia fick stanna inne. Jag hade även lagt ut några bommar som vi gick över, runt och tränade halt osv. Det gick superbra. Det känns så skönt! Jag har varit så rädd för att det aldrig skulle gå att lägga på en sele igen! Fast nu ser jag nästan att det kanske kommer gå att kunna köra igen! Jag hoppas, hoppas ( ta i trä )
Ska sitta uppe ett tag till. Älskling och vår vän som kommit över ser på sin ritualiska fotboll.. Kan inte sova då för dom ropar och stojar och håller på. Men jag är inte så trött än ändå.
Hoppas ni alla mår bra. Kramar
- Jag vet hur dessa dinosaurier som arbetar där, inklusive rektorn, kan låta snacket gå och jag vill inte riskera att hamna på någon svartlista pga av att jag bytte.
- Några få i personalen har jag funnit och de är snälla och omtänksamma och så goa med barnen!
- Men främst av allt.... Barnens lycka över mina projekt! Jag har så svårt att avsluta dom nu när jag ser att jag ger dom vad dom saknar. Att få skapa! Man kan se barnen växa för varje stund när de ser sin skapelse. Sitt troll eller sin teckning mm. Det är så roligt! Barnen är så underbara och slänger sig om mig och att höra en ett åring som enbart kan några få ord sträva med att lära sig mitt namn och se mig i ögonen och le... kan man nått annat än smälta?
- Dessutom, efter vad personalen får se nu när barnen får göra det här, desto mer "kick in their ass" är det. Ha ha!
Nej... så, jag är kvar. Men jag kommer göra dom här veckorna, ta med mig erfarenheten, sen byta. Får jag inget i Arvika tänker jag åka till Årjäng. Jag saknar fortfarande min gamla VFU och tycker att det är där jag lärt så mycket av hur jag arbetar nu. Jag arbetar med vad vi lärt oss på skolan, men HUR jag väljer att planera och lägga upp det och dokumentera har jag lärt mig där. En kul sak är att dom som arbetar med de äldre barnen 5-6 har fått tag i plywood och idag har jag skrivit ut mallar till bokstäver som jag ritat på skivorna. Så nästa måndag ska bokstäverna bli utskurna, sen är det bara att jag ska få komma dit så ska barnen få slipa och måla dom. När jag var uppe på den avdelningen så kom en förälder och skulle hämta ett barn. Jag gick dit och hälsade och presenterade mig (självklarhet tycker jag) och han utbrast till lärarna "Det här är den första praktikanten som hälsat! Så trevligt! Det är så det ska vara!" Sen log han mot mig och tog mig i axeln, "Hoppas du blir kvar länge". Hihihihi!
En glad nyhet är att jag har tömkört Pilo och det har gått superb! Men jag har ju VÄRLDENS BÄSTA HÄST så är det så konstigt? Först så hade jag honom i grimskaft och Pia var med lös på stallbacken och lade på selen. Han brydde sig inte mer än vanligt. Eftersom det gick bra satte jag i tömmarna på selen... Sen tränset. Sen lät jag pappa koppla av grimskaften så gick vi runt lite på stallbacken. Ville inte ta ut honom första gången efter olyckan, sen kördevi runt i närheten av där Pia gick och betade så han kunde känna hennes närhet. Jag hade lagt ut presseningen så vi gick över den några ggr och inga problem. Dagen efter det tog jag ut honom på grusvägen och Pia fick stanna inne. Jag hade även lagt ut några bommar som vi gick över, runt och tränade halt osv. Det gick superbra. Det känns så skönt! Jag har varit så rädd för att det aldrig skulle gå att lägga på en sele igen! Fast nu ser jag nästan att det kanske kommer gå att kunna köra igen! Jag hoppas, hoppas ( ta i trä )
Ska sitta uppe ett tag till. Älskling och vår vän som kommit över ser på sin ritualiska fotboll.. Kan inte sova då för dom ropar och stojar och håller på. Men jag är inte så trött än ändå.
Hoppas ni alla mår bra. Kramar
Kommentarer
Trackback
