Aripi
Aripi (Pia) eller Madame som jag kallat henne senaste åren
FÖDD: 1988-04-25
E: Pilmingutt
U: Arima
Hon fick två avkommor Europi och Pilten. Hon föddes upp i Äppelbo, och kvalades en gång, dock var hon så het att hon spräckte tungan mot bettet så hennes uppfödare tog henne av banan och sa att hon aldirg skulle starta. Då 5 år såldes hon som avelssto. Hon hamnade då i Koppom och fick sitt första föl Europi 94, sedan Pilten 95. Under kommande 2 åren till sommaren 99 var hon utlånad och skulle till slakt då hon inte var körbar och mycket svår att rida,men hon blev utlånad till en familj från Holland som föll för den viljestarka, men ytterst vackra karismatiska svarta hästen.
Då de bara var i Sverige på sommrarna letade de reda på någon som mot betalning kunde ha hand om henne resten av året. Svaret var Lena (ej verkliga namnet) som behövde sällskap till sin häst. Då Lena inte hade så mycket tid med jobb och barn blev jag "förste skötare" till henne. Jag var då 12, fyllde 13 den sommaren och ÖVERLYCKLIG. Jag skulle få ha hand om en häst som om den var min egen, och vilken häst sen. Jag kommer aldrig glömma då hon gick av transporten. Kolsvart, stolt och så vacker. Hon rörde sig så graciöst och magnifikt. Vad mer kan man önska sig?
Drömmen gick snart i kras då Pia börjde rymma och gav sig på Lenas häst i hagen. Hon sparkade nästintill sönder hans ben. Att rida henne var ingen dröm heller. Första gången jag red henne var det i hagen och efter 500 meter stack hon med mig. Varje gång Lena var ute med sina väninnor fick jag höra om hennes skenturer. Eftersom de trodde hon var het och "ouppfostrad" så testades det ena och det andra. Olika bett och metoder. Inget funkade. Hon var en fara för sig själv och andra. Lena orkade inte mer av hennes rymningar dessutom hade hon tagit dit flera vetrinärer som gjort böjprov och sagt att hon nog hade fel på rygg eller ben. Max 3-4 år kvar.
Då vi just renoverat stallet så gjorde vi upp att vi skulle ta hand om Pia. Det var nyårsdagen hon kom.
Det är snart 11 år sedan.
Jag red henne ett tag, jag visste inte om vetrinärernas utlåtande, men efter en av hennes berömda vettvillingsturer sa mamma och pappa nej. Hellre att vi köper en riktig häst! Det var så Pilo kom in i mitt liv. Samtidigt övertalade jag dom att Pia inte skulle lämna gården, dessutom behövde ju Pilo en sällskapshäst! Jag kände på mig att någon inte var rätt. När man sitter på hennes rygg när hon sticker så ger hela hennes väsen ifrån sig skräck och rädsla och smärta. Hon vibrerar och springer utan tanke på något annat än att fly från var som är fel.
Pia är den absolut mest underbara häst jag nånsin har träffat. Nu när jag vet hennes skador och mer om hennes liv som unghäst så vill jag bara skydda henne. Ta bort all smärta. Troligtvis har hon en hjärnskada. Eller någon djupt liggande smärta som någon gång fått henne att gå omkull på frambenen. Det ser så ut på röntgenbilderna av hennes knän. Därav läker småsmå benfragment ihop i hennes knän. Förr eller senare kommer hon alltså inte kunna räta ut sina framben, värst skadat är h.fram det är nu klassat som atros.
Vi bad hennes ägare i början av sommaren att komma och se hur hon mådde innan de flyttade henne till sitt torp. Deras hage är nämnligen en dal och enbart upp eller nedstigningar. Vilket inte hjälper Pias ben då det gör ont för henne att gå upp eller ner. De kom med transporten direkt ändå. De sa att de hade gjort en speciell hage för henne som inte var kuperad. Ändå har hon gått i dalen hela sommaren.
Därför ringde de för två dagar sen och sa att de hade hittat Pia i hagen och hon ville inte stödja på h.fram. De ringde vet som kom och gav henne smärtstillande och antiinflammatoriskt. Vetrinären sa sedan att hon inte fick gå i kuperad hage så de hänganade in ett område. Eftersom hon inte fick sällskap bröt hon sig ur den hagen.
De ringde då oss och undrade om vi tyckte det var bättre att hon kom tillbaka, självklart sa jag ja.
Nu går hon med Pilo, som är överlycklig över att hans livspartner är tillbaka, och allt känns som vanligt.
Om det inte var för att hon haltar lätt och är smått groggy av medicinen. Hon ska gå kuren till på måndag. Därefter få vi se hur hon är. Hon kan ha ett år, max två kvar. Det beror på hur ofta hon kommer få sådana här "smärtattacker" och hur hon går, även vad hennes ägare beslutar.
Jag kommer aldrig mer vara fodervärd. Jag tänker aldrig mer ta hand om någon annans häst.
Att veta vad som är fel, att se och försöka få andra att förstå fast dom inte bryr sig ett skit är fruktansvärt!
Hon har aldrig varit min på papper, men i hjärtat är hon min, alltid varit, kommer alltid att vara.
Min svarta, underbara Madame.
FÖDD: 1988-04-25
E: Pilmingutt
U: Arima
Hon fick två avkommor Europi och Pilten. Hon föddes upp i Äppelbo, och kvalades en gång, dock var hon så het att hon spräckte tungan mot bettet så hennes uppfödare tog henne av banan och sa att hon aldirg skulle starta. Då 5 år såldes hon som avelssto. Hon hamnade då i Koppom och fick sitt första föl Europi 94, sedan Pilten 95. Under kommande 2 åren till sommaren 99 var hon utlånad och skulle till slakt då hon inte var körbar och mycket svår att rida,men hon blev utlånad till en familj från Holland som föll för den viljestarka, men ytterst vackra karismatiska svarta hästen.
Då de bara var i Sverige på sommrarna letade de reda på någon som mot betalning kunde ha hand om henne resten av året. Svaret var Lena (ej verkliga namnet) som behövde sällskap till sin häst. Då Lena inte hade så mycket tid med jobb och barn blev jag "förste skötare" till henne. Jag var då 12, fyllde 13 den sommaren och ÖVERLYCKLIG. Jag skulle få ha hand om en häst som om den var min egen, och vilken häst sen. Jag kommer aldrig glömma då hon gick av transporten. Kolsvart, stolt och så vacker. Hon rörde sig så graciöst och magnifikt. Vad mer kan man önska sig?
Drömmen gick snart i kras då Pia börjde rymma och gav sig på Lenas häst i hagen. Hon sparkade nästintill sönder hans ben. Att rida henne var ingen dröm heller. Första gången jag red henne var det i hagen och efter 500 meter stack hon med mig. Varje gång Lena var ute med sina väninnor fick jag höra om hennes skenturer. Eftersom de trodde hon var het och "ouppfostrad" så testades det ena och det andra. Olika bett och metoder. Inget funkade. Hon var en fara för sig själv och andra. Lena orkade inte mer av hennes rymningar dessutom hade hon tagit dit flera vetrinärer som gjort böjprov och sagt att hon nog hade fel på rygg eller ben. Max 3-4 år kvar.
Då vi just renoverat stallet så gjorde vi upp att vi skulle ta hand om Pia. Det var nyårsdagen hon kom.
Det är snart 11 år sedan.
Jag red henne ett tag, jag visste inte om vetrinärernas utlåtande, men efter en av hennes berömda vettvillingsturer sa mamma och pappa nej. Hellre att vi köper en riktig häst! Det var så Pilo kom in i mitt liv. Samtidigt övertalade jag dom att Pia inte skulle lämna gården, dessutom behövde ju Pilo en sällskapshäst! Jag kände på mig att någon inte var rätt. När man sitter på hennes rygg när hon sticker så ger hela hennes väsen ifrån sig skräck och rädsla och smärta. Hon vibrerar och springer utan tanke på något annat än att fly från var som är fel.
Pia är den absolut mest underbara häst jag nånsin har träffat. Nu när jag vet hennes skador och mer om hennes liv som unghäst så vill jag bara skydda henne. Ta bort all smärta. Troligtvis har hon en hjärnskada. Eller någon djupt liggande smärta som någon gång fått henne att gå omkull på frambenen. Det ser så ut på röntgenbilderna av hennes knän. Därav läker småsmå benfragment ihop i hennes knän. Förr eller senare kommer hon alltså inte kunna räta ut sina framben, värst skadat är h.fram det är nu klassat som atros.
Vi bad hennes ägare i början av sommaren att komma och se hur hon mådde innan de flyttade henne till sitt torp. Deras hage är nämnligen en dal och enbart upp eller nedstigningar. Vilket inte hjälper Pias ben då det gör ont för henne att gå upp eller ner. De kom med transporten direkt ändå. De sa att de hade gjort en speciell hage för henne som inte var kuperad. Ändå har hon gått i dalen hela sommaren.
Därför ringde de för två dagar sen och sa att de hade hittat Pia i hagen och hon ville inte stödja på h.fram. De ringde vet som kom och gav henne smärtstillande och antiinflammatoriskt. Vetrinären sa sedan att hon inte fick gå i kuperad hage så de hänganade in ett område. Eftersom hon inte fick sällskap bröt hon sig ur den hagen.
De ringde då oss och undrade om vi tyckte det var bättre att hon kom tillbaka, självklart sa jag ja.
Nu går hon med Pilo, som är överlycklig över att hans livspartner är tillbaka, och allt känns som vanligt.
Om det inte var för att hon haltar lätt och är smått groggy av medicinen. Hon ska gå kuren till på måndag. Därefter få vi se hur hon är. Hon kan ha ett år, max två kvar. Det beror på hur ofta hon kommer få sådana här "smärtattacker" och hur hon går, även vad hennes ägare beslutar.
Jag kommer aldrig mer vara fodervärd. Jag tänker aldrig mer ta hand om någon annans häst.
Att veta vad som är fel, att se och försöka få andra att förstå fast dom inte bryr sig ett skit är fruktansvärt!
Hon har aldrig varit min på papper, men i hjärtat är hon min, alltid varit, kommer alltid att vara.
Min svarta, underbara Madame.
Kommentarer
Trackback
