vaxlanda

Efter långt uppehåll.

Det har varit mycket jobb den här sommaren. Jag förstår inte vart den tog vägen om jag ska vara ärlig. Allt jag skulle göra, allt jag skulle uppleva. Livet är det som händer när man planerar för annat har aldrig varit mer sant.

Jag trodde verkligen jag skulle ha hunnit träna så mycket med Pilo. Mitt dåliga samvete över hans träning slutar aldrig att verka. Samtidigt säger något inom mig att han inte lider av det, utan att det enbart är mina planer och jag som lider för att mina egna planer inte gör överens med verkligheten.
Vilket ju är sant.
Men jag vet också att Pilo saknar sällskap och träning. Även om det inte är den träning jag föredrar. Pilo älskar att dra och bli kört. Även om han är en sådan underbar häst att han ger allt även om vi tränar western och dressyr.
Fast hans lycka över att få dra har även fått mig att bli taggad för att köra mer. Jag gjorde iordning morfars gamla hökärra i somras och bad Bosse om hjälp. Jag tänker inte sätta Pilo i skaklarna när det är en sådan stor kärra första gången utan sällskap och Bosse är van körning och Pilo.
Tyvärr har ju tiden försvunnit än en gång.
Jag saknar honom så. Att bara umgås med honom. Borsta, mysa, sitta i höet. Vi tog en skritttur förra veckan. Pilo hade ett sår pga att han kliat upp ett bett under magen så jag red barbacka. Min väninna var med och red på grannens fjording.
Det var underbart.
Solen lyste och Pilos rygg var varm och go. Han lyssnade så snällt på små signaler då vi fick vänta in Emil och min väninna då och då. Citronfjärlilar flög över grusvägen och fåglarna kvittrade. Jag kunde inte ha kännt mig mer i harmoni.
Underbare, underbare vännen min, jag älskar dig Pilo.
Då jag ryktade honom stod han lös med groundtie men då jag gick för att hämta en ny borste i stallet gick han efter mig för att lägga sitt huvud i min famn. Jag saknar honom så.

Det här var aldrig min tanke då jag köpte honom, då var jag ung med all tid i världen. Då visste jag inte om verklighetens klor och alla onda måsten. Det var självklart då att jag alltid skulle ha tid med honom. Det var ju det bästa jag visste, och det lever kvar. Det är det bästa jag vet!
Jag älskar att träna och att vara i stallet.. jag är fortfarande samma "hästtjej" som förr låg och läste Min häst på sitt rum med önskan om egen häst.
Den känslan när man når ett mål i ridning och är en enhet som rör sig efter tanken är som en dröm. Att befinna sig i extas och lycka och känna att hela kroppen är ett med hästen och all tid och träning har lett till framgång.Det är vad jag strävar efter och i ridningen är både resan och målet lika mycket värt för mig.
Det är så frustrerande när jag vet att jag och Pilo kan prestera så mycket mer. I ridningen har jag stört självförtroende, jag vet att jag är bra och kan bli bättre. Jag vill tävla, jag vill tävla med Pilo. Allt verkar så lätt ibland
Det är ju bara att åka till Årjäng och träna.

Jag förstår inte hur jag aldrig får tid.
Alltid hamnar nått annat i vägen.

Verkligheten. Livet.

Att jobba, vara med min man, städa-fixa-dona-tvätta hemma,studierna,vänner,familjen och allt annat...

Jag blir så trött...

Snart börjar skolan igen och då bor jag på tre ställen igen (lägenheten,gården,syster)
Det tär på mig

Usch, idag är verkligen en grå dag


Okej. ska försöka med tre positiva saker

1, Jag har nu lagt ut min sadel på försäljning
2, bara 11 dagar jobb kvar (ledig en)
3, solen lyser ute