vaxlanda

http://www.aftonbladet.se/wendela/article4274614.ab

Jag vet inte varför jag alltid söker mig till sådana artiklar och febrilt måste läsa dom
Det är ju så länge sedan något hände, sedan jag skar mig sist. Jag ser mig som frisk. Så frisk jag kan vara..
Jag har försökt att förlika mig med att jag är lika frisk som en nykter alkoholist.
Mina ögon söker fortfarande efter bandage och rakblad i varje butik. Vassa saker får min hjärna att gå igenom förådet av saker jag har hemma. "Hur många bandage har jag?" "Hur många rakblad eller mattknivar har jag kvar?"
Det är så fruktansvärt jobbigt! Speciellt att vänta på tåget, det krävs fortfarande ren viljestyrka för att stå kvar och tänka tankar som att tåget kör så sakta så jag skulle bara bli skadad och att det är så mycket folk runt omkring.
Jag hatar det!
Numera kan jag iaf gå omkring och gå över gatorna som jag vill, att köra bil går bättre också. Jag får inte samma tankar att köra av vägen eller springa inför lastbilar.
Suck... 

Allt är ju så natt och dag mot förr. Jag älskar livet, jag älskar allt liv på jorden. Att så många arter kan samlas på ett jordklot! Livet är ju fantastiskt! Hur allt är beroende av varandra.
Jag är evigt tacksam till min familj och särskilt min älskling som tagit mig igenom allt, och mina vänner som inte sviker!
Sen mina underbara djur. Och jag trivs så oerhört mycket på universitetet, jag är så glad över att få vara på en skola med så underbara lärare! Även med så snälla och goa och glada klasskamrater!
Jag är ju ljusår från den Sara jag var för några år sedan. Jag lever, jag läser, jag umgås med vänner och jag äter. Varför kan då inte min dumma,dumma hjärna sluta upp med sina hyss?!
Jag vill inte veta av den destruktiva världen längre! Jag vägrar hamna där igen!!
Jag vill sluta vara livrädd för mörkret!