vaxlanda

Har återupptäckt Kent
Just love

Gamla låtar, gamla minner
nya anknytningar
nya känslor

Höet är inne
Hästarna är nyskodda
Jag har tusen kliande bett på och lika många blåmärken (det är inte lätt att köra Grålle)
Vi ska inte gå in på träningsvärken och min snygga "sportbehå-bränna" fasen,fasen,fasen
Kommer inte kunna ha nån fin klänning i sommar =(
Fast.. Jag ska göra något dumt och farligt imorn, jag och älskling ska åka till "jobbet" och sno en kanot och paddla om det är fint väder.

Svenskar är ett så tystlåtet folk...
På alla år jag gått med alla dessa ärr kan jag bara komma ihåg två, TVÅ, personer som verkligen reagerat och frågat och krävt svar av mig.
Första gången var på BVM då jag skulle göra någon standardundersökning. Hon skulle ta blodtrycket och då var jag ju tvungen att dra upp ärmarna. Hon frågade först hur det var och jag svarade att "jag går på BUP" och tyckte att det var svar nog. "Jamen hjälper det då?" tyckte hon. Då blev jag tyst.
Andra gången var på badhuset och jag och en annan kvinna bytte om i det rummet. Hon tittade på mig och utbrast "du måste anmäla!" och hon såg nog att jag blev förvånad, så hon sa att "du kan inte leva så... " och visade på sig själv mot sina armar. Det kändes riktigt samset då att behöva förklara att jag gjort det mot mig själv. Jag vill inte veta hennes livshistoria då hon gjorde en sådan association.

Men på jobbet där det är turister från höger och vänster i Världen, där får jag så många gånger varje sommar förklara vad och varför. En del tror det är olyckor, andra misshandel men ingen har någonsin trott att det är självinfliktat. Eller så vågar dom inte inleda med det.
En äldre man förra veckan trodde att det var brandskador, men när jag berättar sanningen så kan dom aldrig förstå... varför gör man så mot sig själv?
Och ja... varför? Varför. Jag kan inte förklara det längre för mig själv ens. Jag säger bara att jag hade en mörk period. Och det är väll en del av sanningen.

Jag vill operera mig. Förr sa jag bara nej,nej,nej. För då var det fortfarande min identitet. Det var bestående, det var min smärta och något jag var stolt över. Och något för att utan ord kunna säga till andra att

• ja, jag vet att jag är ful,hemsk,avskyvärd, ser ni inte att jag också tycker det
• jag vet att jag inte förtjänar att leva, ser ni inte att jag jobbar på det
• ja, det gör ont i mig!
• ... hjälp mig

Jag vet bättre nu, jag mår bättre nu
Det är inte längre jag, jag vill bli av med dom

Jag vill inte att du ska se
alla märken på min hud
Jag vill inte ens att du ska le
när jag säger att jag är ful…
Berätta för mig hur man
bryter isen

Kent - Indianer

Det är snart bara ett halvår kvar, sedan ska jag söka jobb
Hur ska jag kunna få jobb såhär? Vem vill anställa någon som ser ut som jag?
Visst har dom bleknat avsevärt!Jag tycker jag är "normal" nästan nu jämnfört med förr...
Benen, brösten, magen syns bara i olika ljus eller när jag fryser.
Men armarna är ju värst och oftast det som visas.
Jag vill inte vara en association för barn som har föräldrar som mår dåligt, eller att föräldrarna ska se och tycka...för det förstår jag ju att dom gör. Det hade jag nog också gjort.
Det är ju inte som tatueringar direkt.

Så många säger att jag är stark, men det är jag inte
Jag hade aldrig blivit frisk utan nära och kära
Min familj, mina vänner och självklart mina fyrbenta
Men jag kan inte nog understryka att det är älskling som burit mig

Ett under att du ser mig
Att du fortfarande ser mig
Ett under att du ser mig
Som någon som kan ge dig nånting
Som får dig att vilja vara min

Kent - Att du vill vara min

Ensam är inte stark