vaxlanda

Min vackra, min Pia, fina flickan vilar nu, evig ro
Även om jag ville att det här skulle ske i somras så blev det precis som jag ville ändå
Hon var pigg och glad, bara till sig för all uppmärksamhet hon fick
Jag och holländarna stod hos henne, ryktade, pratade, kelade och gav henne morötter och knäckebröd
Sedan så tog jag på henne grimskaftet och ledde ut henne, jag gav henne en sista lång kram och drog ett långt sista andetag med näsan nerborrad i hennes päls medans hon stod med huvudet högt, öronen framåt och ansiktet rakt in i snöblåsten (typiskt Pia, alltid pigg under kylblåst)
Sen gick hon, huvudet högt, öronen framåt och manen fladdrade i vinden
Hon var helt lugn, ovetandes. Bara stolt, vacker, underbar och Madame
Prima Donna, min Pia, alltid Prima Donna för mig

Jag är ok, faktiskt... fast det är jobbigt, men det känns på något konstigt vis bra
Det gick så otroligt bra. Grävmaskinen kom precis efter, så det var helt lugnt på morgonen. Inget som kunde störa. Underbara V, som äger Pilos nya sällskap, var med. Och D, han ska också ha en gigantiskt eloge som tog sig an utförandet. Jag litar på de båda genom vatten och eld så jag är glad att de var med henne. Jag visste att hon inte skulle bli stressad med dom.
Fast det är ovant, tomt och en total surrealistisk känsla. Mitt psykiska och fysiska landskap har ändrats...
När jag ser ut genom fönstret som jag har gjort i 13 år så ser allt annorlunda ut
När jag går in i stallet så är det som om det är ett annat stall, fast jag vet vart allt är

Ändå så har jag en lättnadskänsla
Jag hoppas att jag inte låter makaber och kall, men min sedan länge inneboende oro har släppt
Min oro för hennes smärta, för att hon ska få kolik, för om hon druckit eller ätit ordentligt, eller för andra tecken
Igår när jag skulle kratsa hennes ena framhov så orkade hon inte hålla balansen, eller vikten utan att hon gick ner på framknäna
Jag kunde ha fått henne över mig och vem vet om hon skulle orka ta sig upp igen?
Det var inte första gången, jag har varit med om det två gånger tidigare och båda gångerna har både hon och jag varit chockade efteråt. L sa att det hade hänt henne i veckan när de hade henne också

Men det är slutet på en era i mitt liv och så krymper faktiskt nu vår trio ner till två
Det kan aldrig bli detsamma igen
Jag är nervös för hopsläppet sedan, men en sak i taget
Går det inte, så går det inte, då får jag lösa det problemet när/om det uppstår

Tack för 13 lärorika, underbara år gumman
Jag kommer evigt sakna dig min sölfia